Hur orkar folk?

[Purple Sehula]

Vad ger er glädje i vardagen?
Vad får er att vakna på morgonen och känna att livet är värt att leva?

Jag tror att vi alla är i en simulation, att inget är verkligt och enda sättet att bli fri är att döda kroppen man är fast i.

Jag har säkert fel, men jag tror ingen kommer sakna mig, jag har mer eller mindre under hela mitt liv dragit mig undan från människor. Gillar inte att ha människor runtomkring mig, gillar inte heller känslan av att konstant känna sig ensam.

Så vad kan egentligen hjälpa? Hur kan man hitta den där ljusglimten i livet som gör så livet känns värt att leva?

Jag är hyfsat ekonomiskt stabil, inte speciellt rik men inga lån, jag jobbar 100%, har en fin bil jag köpt kontant, har ett hus jag köpt, har två katter jag gillar, jag gymar regelbundet, försöker gå ut på promenader varje dag, äter nyttigt, hyfsat iallafall, går KBT för depression, regelbunden kontakt med psykolog/sjuksköterskor/läkare, äter medicin, jag sover bra, kanske lite mer än en vanlig person, på helgerna spenderar jag väldigt mycket tid att sova för att få tiden att gå.

Trots allt detta så känns livet meningslöst, ser ingen mening alls att leva, ser ingen ljusglimt alls. Min största önskan är att försvinna, jag vill inget hellre. Varför skulle detta då ses som något dåligt?

Jag kämpar ett tag till, jag har satt ett datum, sen försvinner jag för gott. Jag har försökt, jag har verkligen försökt.

[Indigo Vutaqy]

Hej!

Vad tråkigt att du är deprimerad.

Jag tänker, eftersom du jobbar heltid, så har du väl råd att hitta på något roligt?

Om du bokar in en liten resa på en helg- även inom Sveriges gränser- så blir det något spännande att se fram emot.

Om du inte vill resa bort, så kanske du kan försöka få in mer promenader på helger… Promenader brukar minska depression för mig och få mig att vilja och orka göra mer.

Frisk luft i naturen både lugnar och gör mig mer optimistisk. Du kanske kan ta dig iväg till något fint område i närheten av där du bor…. gå promenad i fin natur, gå på spa eller så…

Visst kan det kännas som en simulation, vi är ju fast i våra kroppar. Åtminstone den delen av oss som uppfattar den här verkligheten.
I den här verkligheten behöver vi ju förhålla oss till en massa regler som vi inte kan bortse ifrån och från dagen vi föds börjar vi brytas ned på miljoner olika sätt.

Jag tycker det är fruktansvärt irriterande att tvingas tycka om livet. Att man måste vilja leva för evigt och att man måste njuta för att ha ett värdigt liv. Som om livet vore heligt.
Jag försöker göra avkall på det jag inte vill ha och det jag egentligen inte behöver och hoppas att jag till slut hittar något som balanserar ut känslan av att inte vilja leva. För jag tror det alltid kommer kännas såhär för vissa av oss, men vi kan nog ändå ha andra känslor samtidigt.
För det är ju en ganska stor del av vad den här verkligheten är. En hög med känslor som vi försöker definiera och agera efter. Med eller utan moral.
Allt är bara information – vi väljer hur vi ska se på den